Bengt Göransson Helsingborgs Dagblad 12 december 2010

BENGT GÖRANSSON. Opera hör forntiden till. Därför behövs inga dyra operahus. Det var vad jag ofta fick höra när
jag som kulturminister engagerade mig för den nya GöteborgsOperan.

Så mötte jag scenografen Göran Wassberg när han arbetade med Folkoperans invigningsuppsättning av Verdis "Aida".
Han hade ett problem, berättade han. Triumfscenen kräver trehundra statister som soldater. Hur få de fem, sex som
Folkoperan hade råd med att se ut som trehundra?

Wassberg hittade en lösning. I det forna Egypten hembar den segrande fältherren de dödade fiendemas avhuggna
händer som en hyllning till Farao. Wassberg skaffade handproteser från Landstingens Inköpscentral, målade blod på
dem, och när den fantastiska triumfmarschen sedan framfördes, var det bara fem, sex statister som bar in korgar med
avhuggna, blodiga händer. De växte till ett berg på scenen. En triumfscen som vid uruppförandet hade hyllat det enade
Italien och den nybyggda Suezkanalen blev plötsligt en opera för vår tid, Triumfen framställdes i offrens perspektiv i
stället för i den segerrika maktens.

Jag kom ihåg det här när jag häromdagen stötte ihop med Wassberg. Vi var på besök hos ett par begåvade och
engagerade teatermän som bestämt sig för att väcka liv i Stockholms operafråga. De har hittat en plats, Masthamnen vid
Danvikstull, och har gjort en skiss till ett nytt operahus där. Ett storslaget läge, där en byggnad skulle glädja också dem
som inte går dit utan nöjer sig med att se den från Waldemarsudde på andra sidan vattnet.

När vi kikar på ritningar och modell nämner så en av upphovsmännen begreppet "multipurpose".

Men han syftar inte på att operahuset ska vara ett hus för många olika syften utan på att det ska ge plats för
uppsättningar från andra operahus.

Om man bygger ett hus som kan ta emot uppsättningar med originalsoenograiin från Köpenhamn, Oslo, Helsingfors och
Göteborg skulle man kunna bjuda sin publik en kraftigt vidgad repertoar.

Och så får begreppet multipurpose en ny innebörd. Det avser inte en sporthall som ska passa för allt och som därför
inte sällan blir dålig för allt.

Operan skulle ge föreställningar varje kväll för en rimligt stor publik, att jämföra med de många överdimensionerade
arenor som för närvarande byggs inte bara i Stockholm utan överallt i landet. De flesta möten och konferenser är som de
flesta vet för små för de stora arenorna, det är inte bara höga hyrespriser som utgör hinder för arrangörerna utan just
den ödslighet som besökarna upplever. Den som en gång varit på en till en fjärdedel fylld Globenarena vid ett
arrangemang vet vad j ag talar om.

En arena som används i bästa fall en gång i veckan skriker dessutom ut sin tomhet till det omgivande samhället.

Mastodontarenorna får som bekant sällan namn efter sina verksamheter utan ofta efter banker, som därigenom
kommer att påminna skattebetalarna om att de är de som genom sina räddningsinsatser under finanskrisen möjliggjort
arenabidragen. De fortsatta bidragen för att täcka driftsunderskotten förses därefter aldng med sponsorers logotyper.
Att bygga teaterhus som utan omfattande och dyrbara nya scenbyggen passar föreställningar från andra platser, det vore
en multipurposeidé att satsa på.

Och den vore sannolikt bättre än den samordningstanke som idag lockar politiker och kommunala tjänstemän att
samordna marknadsföring och administration i stället för att skapa förutsättningar för mer verksamhet.

De enda synbara effekterna av den administrativa samordnin'gen brukar ju dessvarre vara att den administrativa
apparaten växer för att hinna med alla interna rapporter.

Bengt Göransson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.