EN IDE!

Om man riktigt tänker efter hur ofta man stött på en verkligt personlig och originell idé, så tvingas
nog de flesta av oss att tänka ganska länge. För sådana idéer är en bristvara.

Ändå har utvecklingen gått vidare och vi lever i en värld byggd på idéer sprungna ur enskilda, innovativa
hjärnor. Detta vet, om inte annat, alla som sysslar med konst. Om man får tillåta sig att vara lite cynisk,
så är det mesta vi ser plagiat och alltför sällan ställs publiken inför idéer som verkligen revolutionerar.
De lyckade konstnärliga projekt som är genomförda genom historien är alltid ett resultat av en eller flera
personers specifika idé och vilja att genomföra denna.

Att ge Stockholm och Sverige ett nytt hus för opera, balett och alla former av musikteater, är varken
en ny eller originell idé. Tanken har diskuterats i många år, medan grannländerna, ett efter ett, har
byggt färdigt sina hus. Men att två privatpersoner tar itu med tanken på att förverkliga ett ofantligt
operahus på egen hand, är en synnerligen imponerande idé. Egentligen är det inte riktigt klokt att
bara komma på tanken. lVlen idéer utan ett visst mått av galenskap är ofta rätt tråkiga. Driften att
skapa det perfekta hemmet för musikteaterkonsten var så stark hos Masthamnsoperans
initiativtagare, att de satte igång sitt jätteprojekt alldeles utan att någon bad dem om det. Det borde
rimligtvis ha varit en beställning från staten, en kulturinstitution, någon stormförmögen privatperson
eller en gigantisk organisation. Men nej, det var två idérika och tillika envisa personer som själva tog
itu med saken. Man blir häpen!

Och varför, kan man fråga sig? Det finns ju ett alldeles underbart operahus vid Gustav Adolfs Torg!
Och det ärjust här yrkesmännen Ulf Hedberg och Gunnar Steneby visar sina verkliga kunskaper. lVled
många års tung erfarenhet i teaterbranschen är de förstås ganska ägnade att inse vad som är vad.
Förutom moderna krav på arbetsmiljö, flexibilitet och allt annat som ett nytt hus fordrar, är dessa två
förstås mer än de flesta förmögna att se ett än viktigare faktum: Ett vackert utsmyckat teaterrum
som Kungliga Operans, har alltid en visuell inverkan på vad som visas på dess scen. Vare sig man vill
eller inte, kommer det rikt utsnidade guldet med sina tidstypiska former att stå för den
grundläggande visuella stilen. Hur mycket man än försöker täcka över guldformerna eller tvärtom
bejaka dem genom att guldfärga strålkastarna, så kan man aldrig någonsin komma ifrån detta
uttrycksmässiga dilemma.

En modern publik har under de senaste decennierna fått uppleva en massiv utveckling av sceniska
uttryck inte minst genom televisionens starka frammarsch på området. Schlagertävlingarna satsar
enorma resurser på att utnyttja den senaste tekniken inom visuella effekter och andra nya
uttrycksmöjligheter. Detta går ibland så långt att man ofta tänker: en snurrande lampa till och jag
kommer att kräkas i den tomma chipspåsen. lVlen våra initiativtagare till den nya nationaloperan vet
att man måste vara fullständigt uppdaterad i denna utveckling för att kunna tillmötesgå dagens och
morgondagens utövare såväl som publik.

Våra upphovsmän vet också att en nationalscen måste kunna stå i spetsen för utvecklingen av sin
konstform i linje med vad som i övrigt händer på det performativa området. I det fallet är naturligtvis
ett modernt scenrum, med allt som därtill hör, en god bit på väg. Men självklart är huset inte
lösningen på hela uppgiften med att utveckla konstformen. Till en sådan resursrik spelplats som
denna måste kopplas människor som representerar samma mått av innovation som huset självt.

För utan de unika konstnärliga idéerna blir det ingen utveckling av musikteaterkonsten. Om det
vittnar all historisk forskning. Därför vet vi att det alltid är de bärande idéerna som hamnar i
historieböckerna och inte förvaltandet av en tradition. Pablo Picasso sa något ganska signifikativt om
konstens roll och dess förutsättningar: "I konsten finns inget förflutet, ingen framtid. Den konst som
inte finns i sin samtid kommer aldrig att finnas.”

All framgångsrik konstnärlig verksamhet är grundad på en bärande idé, det är bara att granska våra
stora mästare på området, så ser man mönstret. Det häpnadsväckande är att den nya nationalscenen
för musikteater i Masthamnen på Södermalm i Stockholm, ärjust en sådan bärande idé. Ja, man
skulle kunna kalla den revolutionerande. Och med en viss erfarenhet av uppbyggandet av nya
teaterinstitutioner, som jag själv råkar ha, vet jag att den här idén definitivt är en sådan som kommer
att leva vidare!

Claes Fellbom