Fåfängan, Bergshyddan och Masthamnen

Denna korta historik är delvis hämtad och citerad ur "Flickan i trädgården" av Kerstin Gyllensvärd. Läs också Inga Lewenhaupts dikt om projektet.

Fåfängan är sedan slutet av 1700-talet namnet på det berg vid Danvikstull som ingår i den långa förkastningsbranten utmed hela nordsidan av Södermalm. Berget höjer sig cirka 40 meter över havet och ligger som en skiljemur mellan båttrafiken på Strömmen och landtrafiken österut från Stockholm. På 1650-talet uppfördes, efter ritningar av Erik Dahlberg, ett skansverk på krönet, korresponderande med en liknande anläggning på Djurgårdssidan.
  Anläggningen kompletterades under 1710-talet med en väg för kanontransport, byggd av ryska krigsfångar. Grosshandlare Fredrik Lundin förvärvade 1774 hela berget och lät fylla ut hela området innanför skansarna, anlade en trädgård och byggde ett åttkantigt lusthus. Lindalléerna runt den kvadratiska trädgården gav Fåfängan dess bevarade karakteristiska siluett. Det är denna anläggning, ”Lundins fåfänga”, som givit hela berget dess namn. Efter endast några år tvangs Lundin av ekonomiska skäl att avhända sig sin egendom, som sedan ofta växlade ägare.
Under 1800-talet kallades den också ”Patons fåfänga”efter en av de nya ägarna, James Paton. 1863 anhöll Paton om att få bygga samman ett hus med ett ”därstädes förut beläget trähus”. Så skapades Bergshyddan, som ligger i sänkan på Fåfängans nordöstra sluttning, avsedd att vara ett ”sommarnöje”. Dess äldsta del är ett korsvirkeshus från 1700-talets första hälft. Det hus av restvirke som Paton fick tillstånd att bygga samman med detta hus är från Karl Johanstiden.

I Bergshyddan har flera spår av tidigare invånare levt kvar. 1914 flyttade konsthantverkaren och målaren Henrik Krogh tillsammans med sin hustru Ingrid in. De blev åretruntboende. Huset saknade då vattenledning, gas och elektricitet, men hade telefon som installerades redan på 1890-talet, som en av de första i Stockholm. När Henrik dog 1927 bodde Ingrid kvar. Utan henne hade inte huset funnits kvar. Efter stadens övertagande av Fåfängan 1937 sprängde hamnstyrelsen vintern 1943/44 bort förkastningsbranten nedanför huset. Sprängstenarna träffade vid flera tillfällen huset, där Ingrid bodde kvar på egen risk. Senare rivningsrisk avvärjde hon med inflytelserika vänners hjälp.
  Efter hennes död 1958 blev Bergshyddan åter sommarnöje, fortfarande inom samma familj. I samband med Saltsjöbanans tillkomst på 1890-talet försvann en del av den södra sluttningen med dess små trädgårdar och bersåer. Nästa stora stycke av berget försvann när Hammarbyleden, öppnad 1925, sprängdes fram genom det område som disponerades av Danvikens hospital.
  I samband med den stora utbyggnaden av hamnen, vari Hammarbyleden ingick, hade norra delen av Fåfängan exproprierats med tillträde för staden redan 1918. Utbyggnaden av hamnen, då man förband Stadsgården med Masthamnen ägde rum under andra världskriget. Under 1970-talet kom Stockholms handelssjöfart successivt att förläggas till andra platser.

I Masthamnen ligger nu stora godsmagasin, men handelssjöfarten har ersatts av livlig passagerar- och kryssningstrafik. 1982 beslöt fastighetskontoret att rusta upp den nedslitna Bergshyddan. Sedan 1986 erbjuder Stockholms stad konstnärer i de andra nordiska huvudstäderna stipendievistelse i huset en kortare tid under sommarhalvåret. Runt 15 – 20 konstnärer får årligen chansen att bo i Villa Bergshyddan.
  2009 renoverades villans fasad och brädtaket på den äldsta delen av fastigheten förnyades. Renoveringen utfördes i samråd med Stadsmuseet. Alla skäl talar för att Villa Bergshyddan med sin historiska bakgrund skall bevaras för eftervärlden.

Gunnar Steneby